Det är inte den fysiska stressen som är värst, utan den som sitter på insidan. Den ständiga paniken över delar av livet som inte blivit som jag tänkt. Den ständiga tröttheten som har blivit för ohanterbar. Det är sjukt tufft att vara
förälder när man inte orkar att ta hand om sig själv knappt. Barnen triggar mig och jag gör utfall. Utfallet blir till skuld och skam och lägger på extra vikt på mina axlar.
Så igår blev det för mycket. Under en promenad med min mor och barnen började min syn att förändras. Jag kunde inte se något nåt annat än rakt fram, alla periferi försvann. När vi kom hem fick jag en skarp huvudvärk på en punkt i pannan som var så vidrig
att jag inte kunde stå på bena. Efter en stund började mina fingrar på vänster hand att försvinna. Paniken stegrade och jag skrev till en kompis som är sska och hon bad mig att ringa ambulans. Jag ringde dit och till F. F hann komma samtidigt som
ambulanspersonalen och de tog med mig med blåljus och allt. Jag fick mängder av morfin utan effekt. Jag började få hemska ryckningar i ansiktet också. Väl inne fick jag göra en ct-röntgen direkt men den visade inte några proppar eller blödningar ,
tack tack tack universum!
Efter samtal med specialister på Sahlgrenska kom de fram till att det troligen varit ett migränanfall som saknar motstycke i karaktär orsakat av stress.
Nu är jag inlagd på MAVA och hoppas att jag får åka hem idag. Jag mår fysiskt bra efter en hyfsat god sömn men känslomässigt är jag ett vrak..
over and out.