Här är ett inlägg som jag skrev för ett par dagar sedan men som jag glömde publicera.
Hästhantering. Det ständiga aktuella ämnet i hästvärlden, i alla fall enligt mig. Låt säga att skalan för hur bra häst man är, ligger på hundra – då är man näst intill fullärd, ligger jag på kanske en 8-10 eller något. Som jag ser det, i alla fall. Jag tycker att jag har en bra mentor inom hästhantering (Tack Annette) men utöver henne så sollar jag ganska friskt i allt jag hör och allt jag ser. Sedan märker jag helt enkelt på hästarna om det gör någon skillnad.
Mitt första år tillsammans med Hugo, alltså som nybliven hästägare (nybörjare) så började han på sensommaren, testa mig något alldeles kopiöst. Det var inte så mycket i ridningen, utan i hanteringen. Två saker speciellt. När vi skulle ut och rida, så är det ju bra om man får in sin häst från hagen. Det fick inte jag – Hugo var fastvuxen i marken. En gång vet jag, att efter en väntan på 30 minuter så lade jag mig ner i gräset och väntade ytterligare 30 minuter innan jag gav upp. Om jag kunde leda in honom ur hagen så kom oftast nästa testgrej, att gå in i stallet. Det var ibland en mindra fight mellan mig och Hugo. Där förstod jag hur arg Hugo kunde bli. Jag hade en långpisk och petade med på hans höft för att reta honom liksom (det hade jag sett på tv) varpå hästen slog runt tills han bara hade huvudet i dörröppningen och kroppen vid väggen. Där kunde jag som tur var muta in honom med diverse godsaker.
Jag förstod inte då att han testade mig, utan att han var sån. Så jag tänkte att jag var tvungen att ändra mitt beteende för att få honom att ändra sig. Jag ”anlitade” en NH-människa som skulle köra någon form av domineringsteknik för att få honom ”lydig”. Hugo blev arg som ett bi, för att han kände sig förolämpad tror jag, vände röven åt tjejen och lappade till henne med båda bakhovarna så att hon föll till marken. Ack, tänkte jag och funderade vidare på vad jag skulle ta mig till.
Några dagar senare så förstod jag att han givetvis testade mina kunskaper på vilken sorts hästmänniska jag var. Alldeles för snäll såklart. Så där snäll så att han inte kunde lita på mig och mitt ord. Vek, med andra ord. Det tog ganska många månader innan jag, omedvetet medvetet, förändrades. Jag och Hugo bildade då vårt band. Jag kände mig mindre vek och kunde istället erbjuda Hugo stöd i form av lojalitet, kärlek och säkerhet. Jag förändrades mycket som människa under de två första åren med Hugo, i mitt sätt att vara.
Och visst har jag fortsatt med det. För sedan fick jag bekanta mig med Pilgrim. En fölunge som verkligen var häst. Född i en jättehästig flock och var jättehästig liksom. Annette och Pilgrim lärde mig oerhört mycket på bara ett par månader. Där kände jag lite hur jag gick tillbaka till att vara för vek.
Pilgrim har lärt mig mycket om hästhantering, men jag är fortfarande alldeles för snäll. Jag vet vad jag vill att Pilgrim inte ska göra osv, men det är min energi som failar liksom. Det är något jag tränar på varenda dag, och jag tycker att det har gått bättre det senaste halvåret! Nu kan jag inte påstå att det har varit så mycket mer än vardagshantering i och med att Pilgrim bara varit i hagen, men nu är jag redo att sätta igång igen och bilda mig nya uppfattningar om mig själv och min hästhantering.
För ett par dagar sedan så gick det en dokumentär på svt om en snubbe som var NH-och western instruktör och problemlösare. Buck Bunnaman (eller nåt ditåt) hette han. Och när jag såg denna dokumentären så blev jag både arg, frusterad, irriterad men också inspirerad på vissa ställen. Hur som helst. De hade någon unghästclinic där han skulle hjälpa folk rida in sina unghästar. Då gick det till på följande sätt: Hästarna skulle gå runt på lina, utan några problem (och dit kunde man komma med diverse metoder som jag aldrig skulle använda öht) sedan la man på filten som sadeln skulle ligga på, gå ett varv med den och sedan på med sadel. Sedan fick hästen springa runt och vänja sig vid sadeln genom att försöka bocka av sig den. Buck beskrev det som ett barn som skulle gå ut med soporna, sur och besvärad. Jo jag tackar jag. Därefter hoppade någon nisse upp på hästen och skrittade ett varv, travade två och galopperade så in i helvete i flera varv, sedan hoppade de av och då var hästen inriden. Jahopp.. Man kanske gör så i westernvärlden, men jag personligen, tycker att det är lite väl.. lite väl mycket. Snacka om att bryta ner hästen mentalt, eller vad vet jag?!
På slutet så kom det in en hingst. En treårig som hade varit ett problem sedan han föddes. Mamman dog i födslen och hingsten fick syrebrist mitt i allt. Kvinnan som ägde honom uppfostade honom som en hund – inomhus, rumsres, nappflaska, människogrejer. Hästen var LIVSFARGLIG. Jag har aldrig sett ett sådant missförstått djur i hela mitt liv. Åh gud jag tyckte så synd om den. De skulle hur som haver rida in denna också då, eller lugna ner honom, som Buck sa. Så han fick en snara runt benet och så fort hästen inte stod still så drog Buck i snaran. Så fort hästen stod still sprang en annan snubbe fram till hästen, på med filten och sadeln och sedan hoppade han upp själv. Då släppte Buck på snaran och lät ekipaget skritta, travar och tokgaloppera i ett par minuter. När de skulle stanna sa ryttaren ingenting till hästen utan Buvk drog tag i snaran och då stannade ju hästen, mindre bekvämt. Usch, jag var så förbannad. Slutade i alla fall med att de tog bort den, det var väl för väl.
Vet inte riktgit vad jag ville med detta jätteinlägg, men jag antar att det var lite hur jag sollar och hur jag ständig lär mig nya saker runt om kring, om just hästhantering.
