Igår kväll jobbade jag extra. Direkt efter jobbet åkte jag till stallet för att natta hästarna ute i vinterhagen. Salmiak in i sin lilla hage, höfodring för honom och även för Hugo och Pilgrim i var sin hög utanför Salmiaks hage.
När jag skulle gå tillbaka till bilen såg jag att Hugos flugtäcke hängde väldigt långt bak, så jag skulle bara rätta till det tänkte jag.
Jag kommer fram och hinner lyfta armarna, sen minns jag inte mer, utan vaknar upp ett par meter därifrån med en smärta strålande genom kroppen som jag aldrig i denna inkarnation upplevt. Då förstod jag att jag blivit sparkad, hårt i magen, precis ovanför chichittan.
Hugo måste verkligen stått i sina egna tankar och fick troligtvis black flasch från hans föregående livsscenarion när han kanske blev slagen eller hårt hållen om baken. Och jag var dessutom jävligt korkad som inte ens sa att jag var bakom honom.. dumma mig.
Jag hade ingen telefon på mig, så jag skrek. Och skrek, och skrek igen efter hjälp men ingen verkade höra mig. Mobilen låg i passagerasätet i min bil. Jag låg dubbelvikt men tänkte att jag måste kolla om jag kan röra på mig, och benen framför allt.
Det kunde jag, jag kröp en bit och grät hysteriskt under tiden. Vilken smärta! Jag ställde mig långsamt upp men fick då en våldsam huvudvärk och stjärnor framför ögonen. Jag tog mig på något sätt till bilen och körde hem, hur jag klarade det, det vet jag inte ärligt talat..
När jag kom hem var jag rådvill om jag skulle åka in eller ej. Jag funderade på vilka organ som kunde skadats eller om det bara var huden som fått sig en törn. Jag ringde pappa och han sa att jag skulle ringa ambulans, vilket jag gjorde. De kom på ett kick och de satte mitt larm som prio ett. Jag fick ligga på en sån där hård bår med krage för att inte röra min ryggrad, utifall något hade hänt.
De körde så in i helvete fort, men just då var jag så lullig efter allt morfin så jag minns att jag bara kände efter om jag kände kroppen hela tiden, vilket jag gjorde. När vi kom in på akuten väntade ett traumateam på mig, med säkert 5 olika läkare, och så sjukt mycket sköterskor och undersköterskor. Jag blev livrädd. Jag trodde ju inte att det var så farligt, så jag vart oerhört skraj när det blev sådant pådrag. Jag kunde inte andas, inte röra mig. De undersökte mig på de mest obehagliga sätt men det var ju inget jag kunde göra, bara hoppas på att allt var ua. De körde in mig på röntgen och tog bilder från topp till tå, sedan fick jag komma in i ett rum med övervakning.
Då var jag kopiöst kissenödig, har aldrig varit så kissenödig i hela mitt liv. Men det var ett gott tecken för då hade urinblåsan åtminstone inte gått sönder! Jag fick ett bäcken men det gick inte att kissa, det var helt omöjligt.
Efter en stund, som kändes som en evighet, kom en läkare och sa att bilderna såg bra ut och att det var hudlagren och musklerna som fått ta hela smällen. Vilken jävla tur!!
Jag sa då att jag ville gå på toaletten, så de hjälpte mig dit och där satt jag och njöt av att få kissa riktigt länge.
Sedan blev jag flyttad till en sal för observation. På ronden på morgonen sa dagläkaren att jag fick åka hem på eftermiddagen vilket gladde mig. Jag var helt förstörd.
Nu har jag varit i stallet och bett Hugo om ursäkt för mitt beteende, och pussat på dom andra två. Nu blir det sjukskrivning från det mesta en eller två veckor innan allt kan bli som vanligt igen.
Jag hade verkligen änglavakt. Jag får tacka Annette och min Guide för all deras hjälp.