Jag undrar varför det emellanåt blir total korvstoppning, och ibland är kavlugnt (nåja). Den här veckan har gått helt bananas känslomässigt med massor av starka känslor, dessutom från alla håll.
Det har bland annat rört sig om en konflikt kring våran omplaceringsmops Tilly och hennes fertilitet. Jag vet inte hur många tårar som rullat ner för mina kinder denna vecka av anledningen (hör och häpna) att jag och mina föräldrar inte vill att Tilly ska ha valpar. Medan hon som har avelsrätten på henne bestämt ska ha en valpkull bara för att hon har avelsrätten. (Sen om Tilly är lämplig eller ej spelade tydligen mindre roll) För mig har Tillys hälsa alltid stått i första rummet. Bad om så mycket hjälp från det kosmiska och fick väldigt mycket 'hands on' hjälp direkt. Resultatet blev som jag önskat, men oj vilka konflikter det blev både på utsidan (med förra ägaren) och inom mig. Det tar på krafterna.
För att inte tala om vad som för sig går på mitt dagliga jobb på kommunen. Det är ta mig fan kaos! Efter onsdagens APT bestämde jag mig för att söka nya jobb. Situationen där är helt enkelt ohållbar och jag vägrar att jobba så pass mycket att jag blir slutkörd. Men fick mejl dagen efter att jag skickat in min ansökan till den nya arbetsplatsen och ska faktiskt på anställningsintervju på onsdag nästa vecka, wop wop!
Är det lätt så går det lätt.
Igår satt jag hela dagen på sjukhuset i Jönköping med en vårdtagare, som jag ledsagat dit. I det stora hela var det en ganska trevlig upplevelse att sitta där i väntrummet i 5h, kolla på tv, sticka och kolla på folk. Men av någon anledning var jag som ett ursketet äpple när jag kom hem på kvällen. Veckan hade nog sitt till i det hela.
Förresten, varför kallas inte sjukhus för friskhus? Det är ju så motsägelsefullt att kalla des sjukhus när man ska gå därifrån frisk, eller hur?
Härmed bestämmer jag att vi kallar sjukhus av alla de slag för friskhus i stället. Länsfriskhuset Ryhov, djurfriskhuset i Jönköping osv. Friskhuset, ja så får det bli.
Over and out!