När jag står och räfsar i medicinlådan efter alvedonen så känner jag hur det rinner (00.10) Jag skyndar mig till toaletten och inser att "nu gick vattnet". Jag sitter på toaletten en stund och funderar på hur jag ska gå vidare med situationen. Mitt starkaste förslag var att gå o lägga mig igen och inte låtsas om något hade hänt, men eftersom bebisen inte var fixerad så visste jag att jag var tvungen att ringa förlossningen.
Jag gick in och sa lite försiktigt till F: "jag tror vattnet har gått".
F flyger upp som skjuten ur en kanon och ber mig ringa förlossningen direkt. Han ringer till sina föräldrar som skulle komma och ta hand om Lukas, som helt ovetandes sov jättegott i sin säng.
Vi kramar F’s föräldrar hejdå och sätter oss i bilen till Skövde. (01.00)
Väl framme har jag börjat få värkar. Oregelbundna men vissa kommer med bara tre minuters mellanrum. Vi möts av en jättetrevlig barnmorska som tar med oss in i ett rum. Hon tar ctg och kollar min binda.
Efter någon timme fortsätter undersökningen och hon kan konstatera att det var delar av slemproppen som gått. Hon säger att vi egentligen ska åka hem och invänta "aktivt förlossningsarbete" men frågar om vi vill åka hem. "NEJ!" Utbrister jag.
"Vill du bada?" Frågar hon och mitt självklara svar var naturligtvis "JA!!!"
Hon tar oss med till vår förlossningssal där jag får duscha med hibiskrub och sen går vi till badkaret. Ett sådant ljuvligt rum med jättefin atmosfär. Jag sjunker ner i badet och känner hur vattnet gör att min något stela kropp slappnar av mer och mer. (02.50)
Värkarna kommer och går. Jag var tvungen att gå på toa ofta mellan värkarna för av någon anledning gjorde dom mig väldigt kissnödig.
Vi väljer att gå tillbaka till förlossningssalen kring 04.30. Barnmorskan undersöker mig och berättar att jag är 5 cm öppen. Wow! Vi spelar spel och äter godis och risifrutti.
Barnmorskan sa lycka till och godnatt när hon gick av sitt skift och vår nya barnmorska anländer. Hon kom in i rummet med en jättetrevlig energi och jag fick förtroende för henne direkt.
Emellanåt kopplar de upp mig på ctg och klockar värkar. Här börjar värkarna göra ondare och varar längre så jag får börja använda lustgasen. Kl 8 undersöks jag igen och jag var fortfarande 5 cm öppen. Barnmorskan frågar om jag vill ha någon mer smärtlindring. Jag frågade om hon hade några förslag och bestämde mig för en simpel vetekudde. Av någon anledning kände jag inte för att ta eda just då och vetekudden hjälpte verkligen till!
En timme senare ökade de på droppet till det dubbla och värkarna blev därefter. Jag går omkring med gåbordet och känner hur trycket neråt ökar. Det var verkligen obehagligt att stå upp men jag visste samtidigt att det är det bästa man kan göra. Vattnet hade fortfarande inte gått. Vid det här laget kände jag inte alls för att ta eda för jag insåg att jag kommer aldrig kunna vara still under tiden som nålen sätts.
F står bredvid mig med sin hand i min, som jag klämmer åt varje gång en värk kommer. De gjorde så himla ont vid den tidpunkten.
Trycker ökar och jag känner hur jag inte kan vara tyst i lustgasmasken längre. Det kommer bröl ur munnen på mig som jag inte kunde styra över.
"Jag vill trycka på" skrek jag vid ett tillfälle inne i masken. Barnmorskan och F hjälper mig upp på sängen och därifrån tappar jag uppfattningen något. Jag går in i en panikkänsla jag aldrig mött förut och inser att jag kommer inte ifrån smärtan nu. Eller trycket, det var nästan det värsta.
En värk kommer och jag lyfter huvudet bakåt och skriker rakt ut, helt fel approach , och barnmorskan bad mig att fokusera neråt. Jag provade men kroppen gjorde annorlunda. Upp med ansiktet och jag skrek så halsen sved. Det var inte det enda som sved, vill jag tillägga. Då känner jag hur en "vattenballong" trycks ut och både barnmorskan och undersköterskan blev duschade av fostervattnet. Eller det var hinnblåsan som sprack, för tydligen kom bebisen ut med vattnet runt sig.
En värk till kommer, tredje värken och jag tar i för kung och fosterland. Jag känner hur huvudet trycker och jag skrek till barnmorskan att:" jag spricker!!!"
I nästa sekund säger det slurp och ut kommer bebisen.
Herregud. Äntligen var krystfasen över. Det var hemskt men att få upp den lille grabben på magen var underbart. Jag kollade på F. Han grät och pussade på mig.
Summa av kardemumman. Vilken superförlossning!! Krystfasen var hemsk men väldigt kort och vi fick äntligen träffa vårt andra barn. En liten pojk till ❤️
