För att tala klarspråk så är jag förtvivlat trött på våra barn just nu. De älskar sönder mig, skulle man kunna säga. Jag är hela deras värld men jag vill emellanåt bara vara utan dom. Jag kan inte beskriva den trötthet jag fajtas med varje dag. Sömnbristen
är bortom gränsen och jag klappar snart ihop. Jag håller ihop av gren vilja just nu.
Jag kom inte in på målarutbildningen pga för bra betyg?! Och blev således extremt ledsen, mest för det var min väg ut. Nu har jag börjat massor av jobb igen men har tvingats inse att det får blir vårdbiträde som jag får jobba som, trots att jag inte vill,
tills jag hittar npt bättre. För hemifrån, det måste jag innan jag går under.
Skönt med lite långhelger nu så jag slipper vara hemma med barnen själv längre perioder. Den 12/1 börjar Hugo förskolan också. Längtar!
Söta men ibland emellanåt hemska! 😅