Men nu, oj oj oj. Kaoset i mig finner emellanåt inga gränser. Jag tappade det totalt häromdagen när jag blev nekad till att komma till Timbo dessutom. Den platsen där allt alltid faller på plats är utom räckhåll. I värsta fall får jag vänta enda till
våren innan jag kan komma dit.
Så nu är jag i ett läge där det är relativt jobbigt. Jag sitter fast i cement och har svårt att komma loss. Men jag litar på processen (i alla fall nu när jag lugnt och sansat skriver det här) och jag vet att det kommer lösa sig. Jag tror jag väntar på
en viss person eller en viss händelse som kommer få lite mer rörelse i mig. Vi får se om det stämmer..
Over and out!