Jag samåkte med tre andra kvinnor som bodde i samma område som jag. Trodde att jag skulle vara ensam från Skaraborg men vi var som sagt ett gäng. Så härligt!
Vi kom till Retreatet och började med att sitta i cirkel och berätta vilka vi var (svårt!) och satte sedan intentioner för helgen. Efteråt hade vi vår första KAP-klass och det var det mest förlösande jag gjort i hela mitt liv. Googla KAP om ni vill se. Det som händer är att kundalini energin och/eller non duality energin går igenom kroppen och då börjar kroppen röra på sig, skratta, skrika eller annat.
Vad gjorde min kropp? Det började med att facilitatorn hade en första visning på ett gäng deltagare som gjort KAP innan och när de "sattes igång" började jag gråta. Jag försökte hålla tillbaka men det kom en strid ström av tårar. Jag fulgrät.
Sen var det allas tur. Hög musik i högtalarna. Och det första som händer är att jag gråter. Sådär högt som man gör i filmer när någon dött, ni vet. Rakt ut. Sen känner jag hur det bubblar inom mig och ut kommer det sjukaste vrålet min kropp någonsin skapat. Jag vrålar rakt ut flera gånger och det var helt otroligt. Så förlösande och sjukt. Kan jag låta så? Min kropp kan det åtminstone. Jag måste göra det fler gånger! Vråla alltså.
Sen följde en massa låtar (under en timme) som gjorde att kroppen gjorde alla möjliga rörelser. Jag låg ner, satt upp, headbangade, dansade rent av. Otroligt. Trodde jag skulle få träningsvärk men det fick jag inte. Däremot blev jag heelt slut. Huvudvärk av all energi som flödat genom kroppen.
Vi åt middag en timme efteråt och jag kunde inte äta, trots att det är tjejerna i Foodgeeks som lagat maten. Jag förmådde mig att äta fem skedar av soppan och några vindruvor som hängde ner från taket i orangeriet, men sen sa kroppen stopp. Coolt.
Jag reggade tre h djupsömn och två h rem-sömn första natten. Otroligt. Vaknade kl 6 och var färdigsoven och då kommer en spindel krypandes på kudden. Har för mig att den säger något i stil med: "släpp taget".
Och vad jag gjorde det under den helgen!
Dag två började med en kakaoceremoni. Det var tämligen grundande. Det värme gott i hela kroppen och jag upplevde hur jag typ smälte samman med golvet i salen. Tillhörande ceremonin var det fridans med ögonen stängda. Jag släppte kontrollen, motsträvigt till en början men helt crazy på slutet. Jag kan inte dansa, men min kropp kan
💜
Sedan fick vi en riktigt god frukost av Foodgeeks följt av en healing session. Min kropp började "kappa" trots att musiken var lugn. Vad jag förstår är det vanligt att kroppen börjar kappa så fort den känner igen energin. Så roligt
🤭 Jag har på riktigt aldrig varit så grundad i hela mitt liv som jag blev den dagen.
Efter lunch hade vi lite "fri tid" och då passade vi, allihopa, på att åka till havet och bada. Höga vågor som man bara kunde åka mer i, leka i och bara vara i samhörighet med. Finns inget jag älskar så mycket som vatten. Att andas i vatten, att se vatten, att få röra vid vattnet, att vara i vatten.
Efter middagen på kvällen fick vi en överraskning. Jag gissade på skoj att det var säkert Benny Rosenqvist som skulle komma och hålla seans. (Benny kom veckan efter på retreat nr två så jag hade rätt
😀) Och det blev seans, men en kvinna som hette Agneta Ståhl.
Hon kom in i Orangeriet där vi satt och åt. Hon fäster blicken i mig direkt och spänner ögonen i mig såpass att jag nästan ramlade av stolen. Jag tänkte att: "nu blir det åka av". När vi hade ätit klart samlades vi i yogasalen och jag hamnade mitt framför Agnetas glödande blick och hon frågar mig om hon får komma in. Välkommen, sa jag. Hon börjar då berätta att det är en man som har stått längst fram i kön som är angelägen om att få sina saker sagda.
Det är en lång man,säger Agneta
, som ofta bar huvudbonad. Basker eller en kepsliknande bonad. Ju äldre han blev desto mer framåtböjd blev han.
Ungefär här vet jag vem det är: min morfar Sven. Jag har egentligen bara träffat honom som ett tomt skal, han var väldigt sjuk i Alzheimers sina sista år i livet. Vad jag vet var han rätt elak mot kvinnorna i familjen (min mamma, moster och mormor) och han var möbelsnickare och drev företag tillsammans med ett gäng kompanjoner. Nåväl, tillbaka till seansen med Agneta.
I det här skiftet du är i nu, där du funderar på två olika vägar, finns jag alltid vid din sida och stöttar dig. Oavsett vilket du väljer kommer det bli bra, inget blir bättre än det andra. Jag har varit med hela processen.
Han refererar till mitt yrke. För jag jobbar just nu som husbyggare men har planer på att bli finsnickare i framtiden, precis som min morfar var. Typ att få bygga kök, stolar, fönster och dörrar, vackra speglar och andra kreationer av trä. Men att bygga hus är kul!!
Du min lilla jänta. Du är en nyponros. (Nyponrosen säger: Livet ger dig den kraft DU behöver) Just det passade så himla bra in precis just i den stunden när seansen varade.
Sedan säger Agneta: Du oroar dig för någon i den här storleken (viftar med handen i Lukas höjd). Jag attackgråter vid det här laget och nickar. Agneta: Det kommer bli bra. Du behöver inte oroa dig, det kommer att bli som det är tänkt.
Jag har oroat mig mycket för Lukas genom hela hans livstid, faktiskt. Att jag ska göra honom fel, att jag kommer göra honom till en person med mycket trauman från barndomen osv pga vår karma. Vi har mycket att jobba på tillsammans, han och jag.
Sedan säger Agneta massa andra saker som min morfar ger henne budskap om. Han vägrar att sluta prata så jag inser att jag borde boka tid med ett medium och se om han vill fortsätta prata. Jag vill honom det 💜
Nästa dag får vi lite sovmorgon. Innan frukost fick vi healing av Amanda och därefter åt vi en magisk brunch. Efter brunchen åkte jag och två andra till en bokskog i närheten där det hände en besynnerlig grej. L och J gick över en landsväg till en bokskog på andra sidan men jag stannade där vi parkerade. Jag hittade en glänta där jag satte mig vid en stor bok och satt där och kontemplerade över allt som hänt dittills. Plötsligt hör jag steg i löven så jag tittar upp och förväntar mig att mina vänner hittat till mig men jag såg ingen. Efter någon minut började en sorts musik spela från samma håll där fotstegen hördes. Jag uppfattade det som "utländsk" musik. Rätt som det är ser jag en blond figur skrida fram mellan träden tillsammans med musiken. "Den" gick in bakom ett träd men kom inte ut på andra sidan. Musiken försvann. Jag satt där med hakan i knät och undra vad det var som hände. Efter fem minuter kom musiken tillbaka, ensam utan fotsteg eller "person" fast från ett helt annat håll. Det var sjukt!
Sen var det KAP-dags igen. Sista KAPen. Det var underbart. Min kropp gick upp i brygga. Visste inte att jag kunde det. Tack kroppen ✨
I övrigt rörde jag mig väldigt mycket men inget kom ut munnen. Det var många andra som skrek men jag kände total lycka och sammanhang. Magiskt 🤩
Efter middagen på kvällen hade vi lite selfcare. Vi badade och hade hudvårdsmys.
Vi vaknade upp sista dagen med både hemlängtan och en redan pockande känsla av saknad av sammanhanget och gemenskapen. Vi gick igenom våra visionboards en och en i en cirkel och sen hade vi en otroligt nyttig övning - att ge varandra några ord på vägen. Till allihop. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Så fina människor jag mött, att alla våra livsresor har korsats genom att vi alla varit på Bäddar och Ängar. Jag känner mig fortfarande otroligt rik efter den erfarenheten av att ge och ta emot komplimanger, visdomsord och liknande. Magiskt. Att åka hem var skönt och sorgligt.
Väl hemma var jag totalt grundad och ingenting kunde rubba mig på flera dagar. Så starkt ansluten till Moder Jord och ändå transparent i mig själv.
Såhär nu ett par veckor i efterhand så är jag i en fas av att se allt som en illusion. Lever jag ens? Nåväl, de tankar om illusion får vi ta en annan gång.
☺️
I oktober har jag och två av mina nya spirri-vänner bokat en helg i Stockholm där det kommer vara den största KAP-klassen i Sveriges historia. Ser så fram emot det 😍