Torsdagen den 1/3 hade jag tid på vårdcentralen på morgonen med min kopiöst onda hals. Jag kan inte begripa exakt hur ont en hals kan göra. Läkaren kollade inte ens ner i halsen utan sa torrt att det är virus och inget man kan göra något åt. Jag fick verkligen hålla tillbaka tårarna när jag slog igen dörren till hans kontor. När jag kom hem satte jag mig i soffan, håglöst och kollade på Mandelmans gård tills F kom hem med lunch till oss. När vi ätit klart packade vi förlossningsväskan och stuvande in den, babyskyddet och babynestet i bilen, utifall att vi skulle bli kvar på sjukhuset.
Vi hade tid på specialistmödravården kl 15. Vi satt som på nålar i väntrummet redan 14.30. Vi visste inte alls vilken typ av undersökning de skulle göra, så nervositeten var väldigt närvarande. Kl 15 hämtade en barnmorska oss. Hon kopplade upp mig på ett ctg, en maskin som mäter bebisens hjärtljud och rörelser samt livmoderns aktivitet. Under tiden den gick togs mitt blodtryck. Det var högt, 150/90. Därefter fick jag lämna urinprov så att de kunde kolla äggvitan, vilken låg på max. Sen väntade vi en timme på att få träffa läkaren. Hon gjorde ett tillväxtultraljud på bebisen som visade att den beräknades väga 3500g (han vägde ju 3520 så det stämde ju) och sen gjorde hon en genrell undersökning. Medan hon, läkaren alltså, diskuterade med sina kollegor hur de skulle fortsätta diskuterade jag och F vad vi skulle laga till middag.
Det visade sig dock, att vi inte skulle få laga vår egen middag på många dagar framöver - vi blev inlagda. Jag hade solklar havandeskapsförgiftning så innan jag blev värre skulle förlossningen sättas igång. Hela min kropp skakade som ett asplöv, herrregud vad nervös jag var. Vilken tur att vi tog med förlossningsväskan. Vi fick borum 11 på förlossningsavdelningen. Det var ett otroligt fint och fräscht rum. Det var som att bo på hotell. Vi åt middag och kvällsfika, spelade Uno och såg på tv innan vi nervöst gick och la oss. Jag sov otroligt dåligt den natten. Dels av nervösitet men också för att halsen krånglade något oerhört. Barnmorskorna servade mig med allt möjligt för att lindra, men ingenting hjälpte.
På morgonen togs ett nytt blodtryck och det hade stigit lite ytterligare. På ronden bestämdes det att vår förlossning skulle sättas igång direkt. Eftersom min livmodertapp var hård och 'omogen' skulle jag först få tabletter som skulle göra att den förkortades och mjukades upp. Det var åtta tabletter som skulle tas varannan timme. F åkte hem en sväng och hämtade mer kläder och städade upp lite medan jag fick de två första tabletterna. Värkarna satte igång direkt och jag var tvungen att vakna av och an för att hålla fokus. Jag satte mig ner för att meditera och jorda mig under en timme och det var verkligen fantasiskt. Trots att jag var ensam på rummet var det fullt pådrag. Mina vänner på Timbo var där på distans, mina två guider var där, Annette var där, Hugo var där (min älskade Hugo!) energin som snart skulle födas var där och dess guider. Jag lyssnade på musik och grät av tacksamhet. Vad som skedde med alla dessa fantasiska energier där stannar utanför bloggen faktiskt, men jag är evigt tacksam.
Efter varje tablett togs ctg för att se hur livmodern jobbade och blodtrycket kontrollerades också för att se så att jag inte blev värre. Kl 01 på natten fick jag sista tabletten och sen sov jag otroligt skönt i den hårda sjukhussängen hela natten.
Mina ben och fötter var otroligt svullna
På lördagmorgonen var det ingen barnmorska eller läkare som kom till oss på ronden. Vi åt frukost och väntade men ingen kom. Ingen som tog mitt blodtryck eller kom med information. F, som hade hämtat frukosten hade inte sett en enda barnmorska på varken dit eller tillbaka vägen från matsalen. Tiden gick verkligen långsamt.. På förmiddagen tappade jag tålamodet och ringde på klockan. Efter en halvtimme kom en undersköterska och frågade om vi satt i sjön. Sen berättade hon att det hade varit många och svåra förlossningar på natten, morgonen och förmiddagen och att någon skulle komma in till oss när tillfälle fanns. Då skämdes jag lite, för jag satt ju inte i sjön på det sättet. Uskan tog mitt blodtryck och det var högt, men inte alarmerande högt i alla fall.
På eftermiddagen kom äntligen barnmorskan för dagen in och berättade hur resten av planen för igångsättningen såg ut. Läkaren skulle undersöka min livmodertapp och sen sätta in en så kallad ballongkateter för att jag skulle börja öppna mig.
Enligt läkaren kunde ballongen sitta i upp till 18 timmar, så det kunde bli långdraget. Ballongen sattes in kl 15 och värkarna satte igång direkt. Jag fick till och med be F hämta ett gåbord som jag kunde gå och luta mig emot. Vi kramades och dansade omkring på vårt rum för att påskynda processen så gott vi kunde. Vissa värkar var riktigt smärtsamma så pass att jag fick ställa mig i duschen och spola hett vatten över magen och ryggen. Kl 21 kom en barnmorska in och drog i ballongen. Jag tyckte det kändes som den hade lossnat och bad barnmorskan dra lite till och mycket riktigt, den hade släppt. Hon kände på tappen och den hade börjat mogna och jag var öppen tre cm. Jackpott, det funkade! Och fort gick det!
Kl 22 kom nattens barnmorska in. En äldre barnmorska som hade en barnmorskestudent med sig. De skulle ta hål på hinnnorna. Det var en skum känsla. Det var som att kissa ett helt vattenfall utan att känna att man var kissnödig. Barnmorskan, som hette Maggan, satte nån pryl på barnets huvud för att mäta hjärtljuden och sen lämnade hon oss med orden: Passa på att sova nu, för snart kan det sättas igång.
F gick och la sig på sin säng och jag kände hur värkarna blev mer intensiva och tätare. Efter blott 10 minuter fick F komma och sitta bredvid mig med min hand i sin. Jag höll ut i en timme drygt, sen bad jag F ringa på Maggan.
Då blev det plötsligt bråttom. Det vi inte visste var att efter förlossningen skulle vi byta borum, vilket ingen hade berättat så medan jag förflyttades till en förlossningssal fick F plocka ihop alla våra pinaler. F var borta i 10 minuter från mig men det kändes som en timme. Jag kände mig så ensam med alla värkarna där i förlossningssalen.
När han och undersökterskan kom med alla våra grejer ville jag inget annat än hoppa upp i F's famn. Smärtan var näst intill ohanterbar och jag ville bara höra F's andetag och hjärtslag. Det hade en magiskt lugnande effekt på mig. Uskan tog fram en pilatesboll och lustgasen och instruerade mig i hur den skulle användas.
Jag tog värk efter värk så gott jag kunde. Kände att jag blev alldeles snurrig och illamående av lustgasen, men uskan bad mig att kämpa på med den eftersom jag antagligen inte hade hittat rätt taktik. Det skulle bli bättre.
När kl närmade sig 01,30 kände jag att jag inte orkade sitta mer på pilatesbollen. Jag var så vansinnigt trött. F hjälpte mig upp i sängen och satt tätt intill mig hela tiden. Efter varje värk kom han med vatten, saft eller nyponsoppa, sa hur många klunkar jag var tvungen att dricka innan jag somnade igen. Så höll det på. Värken kom och gick, jag drack och sen somnade om. Ibland var inte inte mer än 2-3 minuter mellan värkarna men jag hann bannemig somna mellan dom i alla fall. När jag kände att värken var i antågande tog jag masken intill ansiktet och började andas lugnt och metodiskt medan jag för min inre syn hade ett par scener som jag varvade mellan. När de lite "lättare" värkarna kom såg jag framför mig hur jag en vacker sommardag plockar och äter jordgubbar i jordgubbslandet och när de riktigt onda värkarna kom såg jag framför mig hur barnets huvud kom allt längre ner i förlossningskanalen samtidigt som jag tänkte "ja ja ja, ner ner ner, det är bra ont" F viskade peppande ord i mitt öra. Jag hörde flera gånger hur uskan sa: "Vad lugn hon ser ut, det ser inte ut som det gör alls ont för henne" F svarade: Hon är fantasisk.
Kl var nog kring 02-02,30 när Maggan kom in och kollade hur öppen jag var. När hon sa 4 cm blev jag arg och besviken. BARA 4 cm och all denna smärta?! Det var bara att kämpa på. Och det gjorde jag också. Tydligen åt jag några minituggor på en kanelgiffel för att jag mådde illa, något jag inte minns alls. Dessutom hade jag tydligen sagt till F att: "din pappa vill nog inte se Aston Kutcher naken" Snacka om att vara frånvarande 🤣 Jag var verkligen helt inne i mitt värkarbete.
Till slut stod jag inte ut längre. Smärtan blev värre och värre så jag sa till F att jag ville ha epidural. Jag har under hela graviditeten varit väldigt tveksam till att ta epidural av rädsla för att något ska gå snett. Men där och då kände jag att det kunde vara värt eventuell förlamning bara smärtan avtog. Då kom uskan och tog blodprover på mig för tydligen ville narkosläkaren ha det på grund av havandeskapsförgiftningen. När hon sa att provsvaren skulle ta en timme att få tillbaka utbrast jag: "SKÄMTAR DU?!"
Vid 04-tiden kom narkosläkaren i alla fall, han hälsade på F lugnt och sansat men jag kände inget behov av att hälsa på honom och sa spydigt, men viss panik i rösten: "Jag tänker inte hälsa på dig, sätt den jävla nålen NU" F hjälpte mig upp på rumpan och höll i mig så att jag inte kunde röra mig samtidigt som han tryckte lustgasen mot mitt ansikte. Det är viktigt att sitta helt stilla när den, smärre gigantiska nålen ska in i ryggraden, vilket inte är så lätt när värkarna som saknar motstycke kommer likt flodvågor. Jag trodde nålen skulle göra ont men i kontrast till förlossningsvärkarna var det en piss i havet. Det tog inte många (dimmiga) minuter innan smärtan försvann och ersattes av enbart tryck.
Och satan vad det började trycka dessutom. Jag tror knappt narkosläkaren hann lämna salen innan jag bad F ringa på Maggan. Jag ville kolla hur öppen jag var. 6 cm.
En stund senare kände jag en stark inpuls av att jag ville bajsa. Det tryckte på och svanskotan kändes som den höll på att växa ut till en fulllång svans. Jag hörde hur det började mullra djupt i mitt inre. Det kom ett dovt ljud som jag själv inte styrde över ur min mun. Jag bad F ringa på Maggan igen. När hon kom in i salen skrek jag: "NU VILL JAG KRYSTA!" följt av det dova mullret. "Men du var ju öppen 6cm för bara 15 minuter sen, men det låter faktiskt som du krystar" (Himla konstig barnmorska om ni frågar mig som säger så..)
Jag kände hur en krystvärk kom och jag kunde inte annat än ta i. Det var ungefär som att spy, ni vet, man kan inte hålla emot liksom. Det var så himla härligt att äntligen få göra något aktivt av all den smärtan och själva krystvärkarna gjorde inte så ont, i jämförelse med allt det andra.
Oron över att kissa och bajsa på sig under förlossningen var som bortblåst. Hur korkad är man inte som oroar sig över sånna basala dumheter innan?
Min kropp vände sig instinktivt till vänster sida och barnmorskestudenten var inte sen med att lägga en varm(het) handduk i fiffin och Maggan höll i mitt ben. Jag krystade för kung och fosterland. Jag kände hur huvudet tryckte på. På fjärde krystvärken sa det "plopp" och sen kom ett skrik.
Jag var helt slut, tom på känslor. Jag öppnade snabbt upp min skjorta och de la Lukas på mitt bröst. Han var alldeles täckt av fosterfett. Så fort han landade på bröstet slutade han skrika och såg på F som satt bredvid med tom blick.
Det var verkligen inte som jag (eller F) tänkt oss. Jag trodde hela tiden att jag skulle gråta krokodiltårar av glädje när han kom upp på bröstet men istället kände jag mig helt tom. Det fanns ingen plats för känslor över huvudtaget. Han kom 04.53 och vägde 3520g (läkaren hade rätt!) och mätte 51cm. Alldeles lagom stor pojk 🙂 Jag var noga med attt hålla i navelsträngen för att känna när den blev slapp och sladdrig - jag ville verkligen ha en sen avnavling. Efter ca 30 minuter hade den blivit slapp och då fick F klippa av den. Precis när F tagit första taget med saxen säger Maggan: "Klipp inte av snoppen!" Då blev F arg och sa surt att de får se till att han inte gör det. Vid det här laget var vi båda extremt trötta och omtumlade.
Sen började de undersöka mitt underliv för att sy eventuella skador och annat. Det var barnmorskestudenten som gjorde undersökningen och jag hörde hur hon rådfrågade Maggan med förundran i rösten: "Jag ser inga skador, har jag missat nåt?" Maggan undersökte också och kunde konstatera att jag klarat mig helt utan några som helst skador av förlossningen. "Du kunde föda barn du" sa Maggan innan de plockade ihop sina pinaler och tackade för sig och lämnade oss ensamma med bebisen.
Undersköterskan kom in med förlossningsfika och därefter tackade hon för sig också, det var dags för alla nattpersonal att gå hem. Vi låg alla tre i sängen, F brevid mig och Lukas på mitt bröst. Vi ringde våra anhöriga som suttit på spänn hela natten.
Kl 07.30 kom dagpersonalen in. Två jättetrevliga tjejer, en barnmorska och en uska. De tog Lukas och la honom under en värmelampa och undersökte honom lite lätt. Under tiden reste jag på mig första gången efter förlossningen. Jag kände hur jag blev alldeles konstig, alla inälvor i mig föll liksom tillbaka på sin gamla plats igen. Jag blev yr och mådde allmänt konstigt. Svårt att sätta ord på.
De mätte och vägde honom och sen fick F sätta på första blöjan. Sen bad uskan F att klä av sig på överkroppen och så la de Lukas i F's famn och lindade om en filt om dom. Barnmorskan ledde mig in på toaletten. Jag tog av mig sjukhus"klänningen" och nätbyxorna. Innan jag visste ordet av det stod jag i en smärre pöl av mitt eget blod. Det var som en kaskadmens som aldrig ville sluta. Jag satte mig i duschen och lät det varma vattnet strila ner över mig. Jag grät en skvätt och samtidigt såg jag F och bebisen genom den öppna dörren.
Jag blev yr igen. Reste på mig för att nå larmknappen. Jag mådde väldigt dåligt. Kändes som jag skulle svimma vilken sekund som helst. Uskan kommer och frågar hur det är med mig, men innan jag hinner svara trycker hon på akutlarmet och då kom det personal från alla håll. De kom fram med sängen och la mig på den. Jag såg F's ansikte mitt i alltihop, kritvit och skräckslagen, utan att kunna göra nåt.
Tydligen fanns inga reserver kvar i kroppen och jag hade nog rest mig lite väl fort för vad omständigheterna tål, men efter en stund halvsittande i sängen med några klunkar saft började jag känna mig som vanligt igen. Någon timme senare fick vi flytta in på BB.
F satt med Lukas i famnen och jag satte på En värld full av liv på hög volym på högtalaren och vi grät. Äntligen släppte alla känslor och de löpte amok, på både mig och F. Vi grät och grät. Varken av sorg eller lycka egentligen, tårarna kom ändå. F hade varit på helspänn hela natten och se mig ha så ont först, för att sen bli så akut dålig tog verkligen musten ur honom, så rädd har han aldrig varit.
När vi lugnat ner oss gick jag till matsalen och hämtade frukost. Sen tog vi några sparsamma tuggor på de trötta, torra sjukhusmackorna och drack te. Under tiden spånade vi på namn till pojken. Han hade fått namnet "Gosse Carlén" på sitt armband. Alla möjliga namn passerade våra läppar men när vi kom till Lukas kände vi båda att de passade in på honom väldigt bra, rent utseendemässigt. Han ser verkligen ut som en liten Lukas. Lukas Berg, det känns bra i munnen 🙂
Första natten var en skräck. Hur sover man med en nyfödd? Vi ringde på nattpersonalen säkert tio gånger under natten med olika frågor. Hur som helst somnade vi gott när Lukas låg på mitt bröst.
Dagen därpå var det amningen vi ringde stup i kvarten för. Alla möjliga personal kom in och gav sin hjälp. Han hade bra sugteknik men fick ändå inte grepp om vårtorna. Till slut kom en barnmorska med en amningsnapp och då äntligen fick han tag. Därefter har amningen funkat bra tack vare den. Vi kommer nog få leva med amningsnappen tills han kan börja äta vanlig mat, men huvudsaken är att amningen fungerar! Dessutom skyddade nappen vårtorna från sår. Helskotta vilken kraft det är i sugreflexen på ungen, jag höll på att hoppa ur fotöljen första gången han fick tag - det gjorde så ont!
Efter några dagar när mitt blodtryck stabliserat sig och Lukas blivit godkänd av två läkare lämnade vi BB. Det kändes skönt men också otryggt och läskigt att åka hem. Vi hade varit flitiga på larmknappen och väl hemma hade vi ingen larmknapp att trycka på när behovet uppstod. Vi var konstant livrädda de första dygnen hemma. När Lukas var 6 dagar gammal och vi varit hemma i tre fick både jag och F värsta babybluesen. Det var en hemsk upplevelse men den varade bara några timmar som tur var.
Kärleken till Lukas växer för varje dag. Ju mer vi lär känna varann desto mer förstår jag att han är våran. Han är min. Jag är hans mamma. Vi är hans trygga punkt i livet. Jag älskar känslan att vara behövd och jag älskar att se Lukas utveckling, för det sker varje dag.
Vi fick en bra avslutning på graviditeten trots allt. Min hals fortsatte göra ont i ca en vecka efter Lukas kommit men den försvann den lika fort som den kom.
Over and out!