Mitt i all sorg och ståhej så känner jag mig i grunden lycklig. Tacksam. Denna tiden på året blir jag alltid löjligt tacksam för allting. Att få gå omkring i trädgården i Luttorp och insupa alla dofter, syner av naturen och koltrastens sång - mäktigt skådespel från naturens gilla gång.
Men samtidigt är jag överväldigad och tidvis förvirrad över alltsammans.
Vi har börjat spåna på vår mest grundläggande idé. När vi från första början fick höra om Luttorp var tanken att flytta in i huset som fanns och bygga ett nytt om kvällen. Sen vet ni ju all turer kring det men nu har vi på riktigt börjat tänka på det igen. Nu kan vi göra det beboligt för ett par år framöver och då kunna bygga mer utav att vara hindrad av avstånd.
Det är i så fall en hel del som måste ordnas med. Vi måste laga taket. Sätta upp väggar på övervåningen, isolera golvet i hallen och badrummet som vi rivit upp och lägga spånskivor. Köpa kök på blocket och fixa ett enkelt badrum med mattor på golv och vägg. Spärrmåla alla väggar och sedan måla i en len, naturlig färg över. Och STÄDA! Herregud vad det måste städas. Jag längtar ihjäl mig efter att bo i Luttorp, helt enkelt!