Nu har jag varit hemma en månad.
Jag kan fortfarande inte få grepp om utmattning. Kroppen reagerar så starkt på ALLT.
Att se på tv, läsa, se och höra i största allmänhet gör mig helt slut. Den lilla energin som finns inom mig avdunstar snabbare än blixten när mina sinnen blir "utsatta". Tröttheten är förlamande. Mina ben och armar känns som betongblock och ögonlocken svider. Jag har ständig huvudvärk och jag känner hur kortisolet pumpar runt i kroppen.
Det är som att jag springer från en björn, och trots att jag är trött måste jag fortsätta springa. Det är vad utmattning är för mig.
Jag har börjat "utsätta" mig för saker. Jag lämnar barnen på förskolan varje morgon och det är en kamp. Mestadels en inre kamp. Det i sig är märkligt för det behöver inte vara det? Det är JAG som gör det till en inre kamp. Det är en programmering. En programmering som jag för över på mina barn. Hemska tanke.
Häromdagen hade Lukas tandläkarbesök. Det gick bra men efteråt fick jag en baksmälla så pass att jag låg till sängs resten av dagen, oförmögen att ta mig till badrummet ens. Fruktansvärt.
Jag var hos psykologen häromdagen. Det fick mig också att golvas. Men i alla fall. Jag har jobbat med mina tankar och känslor när dom kommer och nu för första gången i livet känner jag mig märkvärdigt tom. Kanske hör ihop med orkeslösheten men när jag var hos psykologen frågade hon mig om mina känslor blivit mer stabila. Jag satt en stund och försökte få tankarna att skapa ett svar. Jag vet inte, sa jag. Vad är stabila känslor?
Är det att man inte ska visa känslor? Är det att man bara ska vara glad och ledsen små korta stunder i taget? KAN NÅGON SVARA MIG VAD STABILA KÄNSLOR ÄR?!
Sen sa hon att hon rekommenderade mig att äta anti-depp. ALDRIG I LIVET!
Jag vill känna. Känslor är mitt största navigationssystem i livet utan dom så förlorar jag ju all konst att hålla mig flytande? Hela mitt autentiska jag ligger i att jag får känna. Känslorna kommer alltid före tankarna i mitt fall.
Nej, i denna kropp kommer inga läkemedel in. Inga vaccinationer heller för den delen. Bara så ni vet.
Nåväl. Jag kämpar på. Varje dag jobbar jag med gamla programmeringar som jag har samlat på mig. De som håller mig tillbaka. De som stoppar mig från att leva i flow med vem jag verkligen är. Jag är en projector. Jag är en kännare. Jag ska hitta ett sätt att kunna leva på det sätt jag är tänkt för. Jag har nog utmattningen att tacka för det.
Over and out!
