Alltså. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag är så förbaskat trött på folk som tycker synd om sig själva eller vill ha uppmärksamhet av något negativt i deras liv på någon annans bekostnad, hajar ni? Man vinner ingenting på att tycka synd om sig själv, snarare tvärt om. Man dras ner i en grop som är oerhört svår att ta sig upp ifrån, och har man en gång ramlat i det där hålet så tror jag att det är väldigt lätt att trilla i en gång till.
Jag läste om en tjej på ett forum som klagade sig över att hon kände sig ensam, och att hennes ’vänner’ aldrig hörde av sig. Visst, det kan vara skitjobbigt om man hatar att vara ensam. Eller förresten, vad vet jag om det – jag om fullkomligt älskar att vara för mig själv.
Den här tjejen tyckte synd om sig själv och hade en attityd likt: ”Ingen vill ha mig, ursäkta att jag finns till” Alltså. Hallå eller. Snacka om att lägga krav på andra för sitt eget självbefinnande och självkänsla. Det är ditt ansvar för ditt liv. Det är upp till dig om du vill känna dig välmående, framgångsrik och lycklig. Alla strävar ju efter den där lyckan. Jag undrar vad det är för speciellt med ’den lyckan’ eftersom jag definierar lycka med: glädje, tacksamhet, att känna sig väl tillmods, vara tillfredsställd med livet och ha en allmänt lite pirrande känlsa i kroppen liksom.
Vad är det andra strävar efter? Alltså lycka är ju inget kvitto på att man är framgångsrik, har mycket kompisar osv utan det är en känsla som man kan få likt en känsla av hunger, eller att man är kissenödig. Att gå 24/7 och vara konstakt lycklig, det skulle ju vara omänskligt tror jag. Det skulle ju vara om det var någon form av drog inblandad...
Den här tjejen på detta forumet har nog lite mer ingående problem än att hon inte har några riktiga vänner. Hon vet nog inte hur en vän ska vara för det första, och hur man ställer krav för det andra. En vän för mig är någon som tillför något i mitt liv och det är någon som bär på något betydelsefullt för mig. Finns inte detta, varför ska jag då ha en sådan vän? Då blir det mer fokus på negativa tankar och energier och dessutom kanske man vill leva upp till denna kompis förväntningar av en. Urk, vad jobbigt. Det är ju tusen gånger roligare/bättre/skönare att vara med någon som man kan vara sig själv med och som man känner sig lite.. loose med, fattar ni? En kompis ska liksom inte ta energi, utan ge.Och visst är det okej att känna sig illa tillmod någon gång och var lite deppig. Sådana dagar har jag också och då tar jag dessa dagar med någon form av ro. För då vet jag att jag kan ligga i sängen, med en film på datorn och verkligen låta denna deppighet komma, vara och sedan lämna mig utan att göra någon större inverkan på mitt pyskyiska jag (inte det fysiska heller.. om jag tänker efter). Om det skulle påverka mig, så finns det djur som bär på en villkorslös kärlek som säkert kan dela med sig av en lättare energi.
Varför ska det vara så svårt att tycka att man är värd något för sig själv, för det är det, som det handlar om. Om man tycker synd om sig själv, ja då kan du inte förvänta dig att lyckan står bakom hörnet.. För det är du som skapar den, och det gör man inte utav negativa tankar. Då hade världen varit mer flippad än vad jag redan trott. Tack för mig, hej!