Ibland undrar jag hur folk är funtade. Sen är jag inte som alla andra heller, men det är en historia för sig. Varför pratar inte folk om hur de mår? Eller för den sakens skull lever ut vad de känner. När man går omkring med en negativ känsla eller negativa tankar och inte lever ut dem, så stannar de i kroppen och påverkar din kropp negativt. Det är väl inte så svårt att förstå? Jag tror att de flesta människor som har någon form av problem med kroppen, om det så är någon sjukdom eller 'bara' har ont någonstans och det vägrar försvinna, kanske man ska ta sig en funderare på varför? Det tenderar dock att bli så att folk blir martyrer istället och tycker synd om sig själva. När jag pratade med min mamma om detta igår kunde hon med lätthet räkna upp både tre och fyra personer som bara pratade om sig själva, rent kroppsligt, i deras samtal.
När man går runt och tänker och känner negativa känslor och inte får ut det i luften, då stannar det i kroppen. Har man inte dragit ut proppen ur badkaret så ligger vattnet kvar där liksom. Kroppen försöker göra sig av med det på det sättet den kan, men ibland blir det för mycket och det sätter sig på organen. Jag är helt övertygad om att man kan orsaka sin död på detta sätt.
Jag skulle aldrig kunna med att låta min kropp ta hand om den delen. Varför skulle jag, egentligen? Det slår ju bara tillbaka på mig själv. Som sagt, sjukdomar och besvär. Jag är en omättlig känslomänniska och har av naturen väldigt lätt för att leva ut mina känslor. När jag är ensam går det av bara farten. Skratt, gråt med krokodiltårar, passiv aggressivitet, lycka, glädje, irritation, ja listan kan göras lång. Jag vet hur jag ska handskas med mina negativa känslor. Tankarna är svårare. Däremot är jag medveten om att jag ibland kan få negativa tankar och då gör jag allt för att få ur dem ur mitt system, ibland via känslovägen, ibland via mantran.
Är jag med människor som jag känner mig trygg med kan det också gå av bara farten. Oftast så blir gråten mig lite hängande i halsen, av någon anledning som jag inte förstår. Med helt okända kan det gå åt båda hållen.
Människor går till sjukhuset, till naprapater, till kuratorer, till homeopater men inte till sig själva. Hallååå, du har den bästa att prata med rätt under dig, på dig, i dig. KROPPEN! Helt gratis. För ofta är ju även ett stort problem att saker och ting kostar en jävla massa pengar. Kroppen does not. Gratis och det absolut bästa sättet att bli bra igen. Däremot kan man behöva hjälp att hitta redskapen för att få bort sina negativa tankar och känslor, om man inte kommer på ett sätt själv. Man får prova sig fram. Kroppen kommer att tacka dig.
Jag ser min kropp som min absolut bästa vän. Sviker jag den, sviker jag mig själv ännu mer. Att folk blir arga på sin kropp för sina sjukdomar, har jag svårt att förstå? Kroppen gör så gott den kan, för att skapa den balans som krävs för att vi ska må bra. Om vi då ska bli arga för att den råkar ut för en cancersvulst, eller ett ryggskott, eller en hjärnblödning, vad gör det för nytta? INGEN. Då är det bättre att vara arg på en vägg eller på en sten. Hjälp kroppen istället, du kommer bli gengäldad. Kärleken mellan kropp och sinne är oändlig, om vi låter dem.
