Det händer alltid mycket i våra liv. Det som händer i etern påverkar oss alla. Men jag trodde inte riktigt att det skulle bli såhär.
För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen kriterierna för min framtida yrke. En ärlig sanning för mig själv på ett framtida yrke. Jag fick svaret serverat på silverfat i höstas som ni vet, jag tände på alla cylindrar. Planeringen för mitt eget företag drog igång och allt rullade på bra tills en dag då det tog tvärstopp. Jag fick inte ihop någonting och jag kände mig både värdelös och stressad över faktumet att min nuvarande jobb blir bara sämre och sämre. Maskinerna är livsfarliga, arbetsmiljön vidrig - jag har till och med dragit på mig ett kronsikt halsproblem som jag tror beror på allt mögel och metalldamm som far omkring i fabriken,. Jag har inte kollat upp vad det är för något, men det sitter något i halsen som inte kommer vare sig upp eller ned. Dessutom är lönen låg och man ska göra allt gratis verkar det som.
Ja, jag vill bort där ifrån och mitt företag var verkligen inom räckhåll. Från superdåligt till något utomordentligt bra! Jag åkte en kväll upp till Timbo och blev varse om svaren direkt. Jag måste vänta in rätt tillfälle. Är det rätt, går det lätt! Jag förstod vad som menades.. Istället för att jag såg fram emot mitt jobb, ville jag mer bort ifrån mitt gamla och där var mitt fokus på det som spelar roll, helt bortblåst. Jag har gått lite fel väg..
Besämde mig där och då att jag måste offra något för att nå något annat. Jag offrade lite pengar, dvs att jag har gått ner i tid på fabriken (vilket är SÅ skönt) och söker andra jobb i stället. Åker runt till ställen, tjatar, pratar och är i allmänhet en härlig pain in the ass för arbetsgivarna.. Haha, nejdå jag skojar bara. Men jag har fått vissa napp som jag hoppas kommer leda till att jag kan gå hem från fabriken för gott och lite senare kunna fokusera på min utveckling inom företaget i stället.
Prioretering har således fått en ny innebörd för mig. I morse skrev jag en prio-lista, vilken drastiskt i eftermiddags förändrades, den också. Mamma och pappa har en tid talat om att sälja huset och flytta. Jag trodde de menade efter att jag flyttat, men idag visade det sig att om två veckor kommer mäklarna och fotar av hela alltet och i mitten av mars är det visning. PANIK! Fullständig panik! Jag vill definitivt inte bo med mamma och pappa i en tvåa! Jag försöker komma iväg från dem, inte ännu närmre tätt inpå.. Så; från att prio-listan sett ut som följer.
- Nytt/nya jobb
- Pilgrims utbildning
- Företag
- Flytt
- Mops
Så ser den mer ut såhär;
- Nytt/nya jobb
- Flytt
- Pilgrims utbildning
- Företag
- Mops
Tur att man är flexibel.. Mopsen hamnar i nuläget på sista platsen, men hon är ju knappt påtänkt än så det går hon nog med på! Däremot är jag otrolig sugen på att börja rida Pilgrim, mer regelbundet och sedermera själv. Men jag måste rätta mig efter Annette i det läget så jag får göra vad jag kan för att underlätta inridningen när hon inte kan träna mig. Företaget får vänta lite, eller jag får vänta in det jag behöver innan jag kan dra igång. Flytten får jag bara ha tillit till att de hjälper mig att hitta rätt. Mantrat lyder: Är det rätt, går det lätt.
I grova drag så måste jag ha tillit till själva livet och prova och hoppa och se om fallskärmen håller. Jag har stundtals mått riktigt dåligt över den situation som jag befinner mig i. En hopplöshet, en känsla av otillräcklighet, hemlöshet, och allmänt deppig har jag varit men jag vet att det är övergående.. Förhoppningsvis väntar något bättre runt hörnet.
Denna eviga längtan..