Igår var en dag fylld av känslostormar. Rent av orkanstyrka på känslorna. De får helt enkelt inte plats i kroppen ibland.
Morgonen började med att jag ringde till min arbetsgivare på förskolan för att fråga varför min sista lön uteblivit. (Löningsdag i fredags som många vet) Då berättar hon att jag faktiskt är skyldig förskolan pengar, runt tusenlappen till och med och föreningen håller fortfarande på att diskutera huruvida jag ska betala tillbaka, arbeta av pengarna eller om de ska kvitta det hela.
När samtalet var slut grät jag säkert en timme. Krokodiltårar. Kände mig svart inombords. Jag har aldrig varit i den här krissituationen när det gäller pengar förrut. Det känns som ett otroligt nederlag att inte har några pengar alls. Mina konton är länsade totalt. Jag trodde att slutlönen från förskolan skulle komma nästa månad, det hade varit lugnt. Nu visar det sig att jag inte kommer ha någon inkomst på mitt konto förren den 25 oktober.
TA DET LUGNT. ANDAS.
Det är åtminstone vad jag försöker intala mig. Jag ringde F och grät i telefonen. Han jobbar för oss båda just nu och jag känner mig otillräcklig. Han sa åt mig att skriva in mig på arbetsförmedligen så att jag kan få a-kassa om inte timlönen på kommunen skulle räcka. Jag skrev in mig och bokade möte på af i Skövde nästa vecka. Jag kollade även med försäkringskassan om jag kunde få något bidrag men det verkar vara bottennapp där. Gråt igen.
Efter en stund i alla fall, lugnade jag ner mig och tog en uppfriskande promenad på berget. Solen sken och i lurarna hade jag en glad podd.
Jag gjorde min första bredvidgång på kvällen, vilket gick strålande men när jag kom hem blev det häftigt känslomässigt igen. När jag och F legat och pratat om vår respektive dag och var redo att gå och lägga oss kom vi på att Akilles inte varit inne på hela kvällen. F hade sett honom vid 16.30 senast. Han är, lite som skalman som har mat och sovklocka, men nu verkade hans rutiner inte följa skalmans. F slängde på sig kläderna och gick ut för att leta. Jag la mig i sängen och kopplade upp mig. Jag hann knappt öppna kontakten till Akilles innan jag fick ett meddelande från honom. Jag såg i mitt huvud hans gröna ögon, fyllda av ångest. Sen ändades bilden och jag såg att han var instängd. Jag tänkte att det bara var inbillning. (När ska man våga tro på sin förmåga?!) Jag slängde på mig kläderna och ropade på Akilles. F sa då att han, mycket riktigt, var instängd i grannens garage. Till råga på allt var det den granne som alla på gatan har lite svårt för och som ställer till problem oftast. Men Akilles jamanden fick mig att känna någon sorts beslutsamhet. Jag stegade fram till deras dörr och knackade häftigt. Klockan var närmare 23.30. Jag knackade flera gånger och för varje gång kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken. När mannen i huset öppnade bad jag om ursäkt och började storgråta. Jag hulkade fram att våran katt troligen var instängd i deras garage. Fint första möte..
Hans fru följde med mig ut till garaget och öppnade porten. Där inne var han, det lilla arslet! Jag tog honom i famnen och tackade ödmjukt för att de gått upp ur sängen för vår katts skull. Jag bad henne också att kasta vatten eller sätta på dammsugaren om de såg Akilles på deras tomt igen. Jag tror F blev riktigt imponerad av min beslutsamhet. Jag var helt utpumpad efter alla känslor som passerat min kropp den dagen och vi somnade som två klubbade grisar, både jag och F. Akillles åt mat och gick ut igen, kattjäkel..
Hur som helst. Livet är ju fyllt av sådana här händelser för att man ska utvecklas som person. Man växer enkom i motgång. I medvind kontemplerar man det man lärt sig. Just nu förstår jag inte hela syftet med allt som sker men jag anar att det har med utvecklingen av min intuition och mod att göra. Att jag ska stå upp för mig själv och mitt värde. Det gör jag troligtvis bäst i just motgång.