Detta blir ett känslig inlägg för mig, som kanske väcker känslor hos er också.
Enda sedan jag blev mamma för fem år sen (Lukas blev fem år i lördags!) så har jag ogillat föräldrarollen. Emellanåt är det rent hat faktiskt.
Jag har undrat var eviga dag varför jag ogillar det så starkt. Att vara ensam med barnen är jobbigt, riktigt jobbigt. Jag försöker göra att barnen inte märker det men de är ju känsliga små människor så de känner säkert av det ändå.
Det är inte själva barnen det är "fel" på utan jag har fått diagnosen förlossningsdepression. Det är min hjärna som inte är som den ska. Det har varit en del av mitt liv i fem år. Äntligen ska jag få hjälp med att jobba
bort den.
Min första reaktion var "tänk vad mycket kärlek jag har gått miste om"
Tack till utmattningen för att du visade mig att detta är ett grundproblem.
Till alla som undrar så älskar jag barnen men inte mammarollen.
Känns helt rätt att det kommer nu också. Det är väglett på ett sätt. Nu är jag liksom redo att jobba med det.
Over and out